SPRICKOR

Kanske är det så det går
att det släpps fram mera ljus
för varje motgång som vi får
genom sprickorna i vårt krus

Vi känner en sån förlust
att vi inte höll till slut
Men vi segrade ju just
för vårt inre strålar nu ut

Vi bär på skaparkraft
givet oss att göra gott
Allt det Jesus gjort och haft
är vårt som jag förstått

Så gråt nu inte mer 
för alla törnen och tistlar
För vad andra än du själv ser
är en tro som sprakar och gnistrar

Håll upp det ljus du fått
om än litet och beskedligt
Det som du faktiskt fått
är något så ovärderligt

Han gjorde ingen utav stål
utan av vatten, jord och lera
Han vet precis vad vi tål
I vår svaghet kan Han briljera.

Håll dig kvar på hans stig
då många saker vill förleda
Du är så unik och ovärderlig
Ditt liv vill Han skydda och freda

DAGS ATT TRYCKA PÅ RESET-KNAPPEN? 

Vet inte, men ibland undrar jag om inte världen är värd en ”reset” eller återställning till någon form av ”nollpunkt”. Världen har ju kommit till många sådana återställnings punkter under historiens gång. Riken har uppstått. Riken har fallit och ersatts av andra stora sådana. Allt detta har gått i repetitiva cykler. Allt från de antika sumererna till egyptierna, assyrierna till babylonierna. De till perserna och perserna till Alexander den Store. Till Romarriket och så vidare. USA t ex är som nation väldigt ung i historiskt perspektiv. Dryga 200 år. Jämfört med Kina och Ryssland är de snorungar, historiskt sett. Idag låter och hörs de över hela världen, men allt är underställt förändring. Som människans natur är konstituerad, brukar den förändringen sällan vara smärtfri.

 

Såg litet från kanalen RIKS, SD:s mediekanal. Mest för att få mig litet balans i perspektiven. Kanhända ifrågasätta mina egna åsikter. Sedan för att se hur argumentationen går där borta. I vanlig ordning är ju inte allt de säger ren lögn. Folk sväljer inte hundraprocentiga lögner. Det måste finnas sanningar ibland dem. Därför tror jag inte man ska vara så snabb att avfärda SD:s väljare som idioter och okunniga. Alla har sin berättelse. Ska vi återvinna deras förtroende, så måste vi också lyssna på dem och ta vad de säger till oss. Då helst utan rädsla för att bli påverkade, eller ”filter” och ”skygglappar”.

 

Denice Westerberg - programledare på SD-kanalen "RIKS"

Hörde en förklaring till varför SD vunnit så stort inflytande runtom storstäderna. Flera vittnar om hur de och deras barn återkommande utsatts för våld, rån och våldtäktsförsök. Hur polisen bara hummar och verkar totalt blaserade då dessa kontaktar dem. Hur vanmakten gripit dem. En man med dessa erfarenheter, berättade att han flyttar ut till landet. Han var så trött och uppgiven på att ständigt vara ofredad på tunnelbanan och i sitt bostadsområde. Detta medan politikerna dementerar och förminskar betydelsen av det sinsemellan. En del verkar inte tro att det ens finns. Andra har egna förklaringsmodeller. Men förklaringsmodeller förändrar inte tillvaro för dessa utsatta.

 

Sedan har vi politikerna som stiftar sin agenda utifrån vad kvällstidningarna skriver. De är en helt annan kategori. Ofta har de knappt satt sin fot i något av dessa problemområden, men tror blint på vad reportrarna skriver. Tar det som dagens sanning rent av. Jag har sagt det förr och säger det igen. Dagens verkliga spinndoktorer och influensers, sitter på tidningsredaktionerna. Det är de, som indirekt och bakom ridåerna, ställer den politiska agendan.

 

Lyssnade till Denice Westerberg och Dick Erixon. Erixon är ekonom och journalist enligt min googling. Han är även chefredaktör för den socialkonservativa webbsajten Samtiden.nu. Den senare tillfrågas ofta i opinions program på olika tevekanaler. Med sneda leenden i stil med ”vad-var-det-vi-sa”, visar de på statistiken efter valet. Men i sådan mån, skiljer de väl sig inte så mycket från motståndarsidan. Eller har jag fel där? Högmod kommer alltid före ett fall. Det borde mediepersonligheter på bägge sidorna lära sig.

Dick Erixon

 

De konservativa, tycks i mina ögon, stå för de gamla värderingarna. De vi hade innan HBTQ-tillämpningar och Pride parader blev kommun- och statsangelägenheter. Innan cancelkultur och tredje vågens feminism tågade in i finrummen och ända upp i akademi kretsarna. Innan #MeToo slog ner. De träder ofta också fram som varande liberaler. Staten ska inte bestämma över dig och dina beslut. Punkt slut. Låter snyggt på pappret, men hur är det i verkligheten?

 

Vidare vill de göra vänstern skyldiga till allt jäkelskap som sker. Samma vänster som sällan fått igenom det som de har velat. De har inte tillåtits att sitta i någon regering, vad jag vet. Ändå är det som om de hade all makt över åsikts sfären i det här landet, vilket inte är sant. Sverige har de sista trettio åren styrt åt ett nyliberalt håll. Märks det inte?!? Det paradoxala är att gällande motviljan mot transpersoner och gay/lesbiska, gayprideparader och HBTQ, har de ju en frände i... Vladimir Putin! Han är en svuren motståndare till det. Det är vad jag kallar ett dilemma.

 

I vissa avseenden ser det ut som att de strider för kristendomen och för kristen tro. SD-kanalen RIKS, lejde nyss en holländska vid namn Eva Vlaardingerbroek. I ett tal hon höll, framhävde hon Gud och tron, som ett av de viktigare elementen i ett fungerande samhälle. Eva målade upp ett riktigt Orwellskt scenario, där staten skapar rent absurda villkor. Där de vill inplantera chip i våra hjärnor så att staten kan hacka sig in i våra hjärnor (!!). Företaget, Neurolink, som utvecklat dessa chip ägs tydligen av Elon Musk. Vidare talar Eva om maskinella moderliv där man bara stoppar in kvinnans ägg. Sedan sköter moderlivet resten. Man behöver inte gå igenom det smärtsamma i graviditeten eller förlossningen. Maskinen sköter allt.

 

Eva Vlaardingerbroek, engelsktalande programledare.
Let's Talk About... heter hennes program på RIKS.

Jag drar mig till minnes att jag hört vissa predikanter ha liknande budskap. Faktum kvarstår att dessa predikanter varit många. Det har tyckts mig som att det vanliga evangeliet inte varit tillräckligt ”häftigt” för dem. Så de har kryddat det med lika delar Uppenbarelseboken, Daniels bok, Hesekiel och andra Bibelböcker. Tagit och komprimerat de värsta domedags scenarierna ur dessa och fogat samman en bomb av dem.

Rebecka Fallenqvist

Sedan måste man ju ha någon som sticker ut hakan. En som är allmänt kaxig och uppkäftig som kan vara en förebild för allt partiet står för. Plats på scenen för (trumvirvel!) Rebecka Fallenqvist. Hon skapade rubriker när hon angrep självaste Anne Frank (!). ”50 sidor in och hittills har Anne Frank endast slagit mig som sedeslös. Kåtheten själv”. Okej...??? Men kanske kunde man vänta något dylikt från en kvinna, som med patos skriker ”Hell Seger” (Sieg Heil på tyska) på valnatten och sträcker ut sin högra arm...

 

En del är allt annat än buskablyga...

 FINNS DET INTE NOG MED PLATS?

Under senaste veckan har det blivit klart med hur otroligt trångt det verkar vara mellan folk. I enlighet med individualismens obestridlighet, handlar allt om mig. Kommer du över den gränsen... får du veta hut. Det har hänt mig sista tiden.

Där jag bor, verkar det råda en slags "hund-apartheid". Vår lilla Australian Shepherd tik, Chessie, är full av nyfikenhet och upptäckarlust. Detta kombinerat med ett mått av trots. Jag har tålamod och tänker att det löser sig med tiden. Även hundar har en "trotsålder" och den verkar pågå här och nu. Ändå älskar jag den lilla päls bollen, mer än jag har ord för. Jag skrattar åt hennes hyss, precis varenda dag. Dessutom många gånger om dan.

Våran "Aussie" - Chessie. Glädjespridare nummer ett.

I veckan som gick var vi ner till hundbadet, precis nedanför. Trots att det står en sådan skylt innan nämnda badplats, så klagar en del på... ja, vad tror ni?! Jo, hundar! 

– Det springer för mycket hundar här omkring... kan ni inte hålla dem bundna?!

Jag försöker påvisa det, som för en del tydligen inte är helt uppenbart. Nämligen att det är ett hundbad. På ömse sidor om detta, finns minst två till tre andra badplatser. En större med trampolin, beachvolleyplan, eldstäder och andra fräcka tillbehör. Men, nej, de ska gå till hundbadet och irritera sig på hundar. Givetvis är inte alla som jag beskriver. De flesta är riktiga djurvänner. Ändå hjälper det inte att jag säger att Chessie bara är nyfiken. Hon dras helst till kvinnor av någon anledning.

• • •

I morse höll jag på att packa ner en 4x12" gitarr högtalare jag sålt till en kille. Den är stor och otymplig. I den här processen, smiter Chessie ut. Håller nästan på att bli påkörd med små marginaler. Min fru står i duschen och kan inte hjälpa till. Så får vovven syn på en kvinna som ska ta sin dagliga motionspromenad på motionsslingan. BAM! Iväg efter henne som en opljad blixt! Troligtvis för att hon liknar en granne som har en Ridgeback hund som Chessie är otroligt förälskad i. Jag söker kalla in henne. Hon kommer, men vänder strax om igen. Samtidigt försöker mannen jag sålt högtalaren till att konversera med mig. Och ni vet, det där med män och simultankapacitet... det går sisådär.

Kvinnan ifråga börjar skrika till mig att ta hand om min hund. Jag svarar att jag ska. Försöker samtidigt att säga att Chessie bara är nyfiken, inte farlig. Detta medan vi lämpar in den tunga högtalaren i hans bagage. Tyvärr börjar Chessie skälla på kvinnan, vilket ökar hennes irritation, helt förståeligt. Jag försöker bara få henne att inse att jag inte kan agera på millisekunderna. Får en skopa ovett ytterligare för att jag inte agerar tillräckligt fort. Tydligen ska sådant ske blixtsnabbt. Kunde inte behärska mig annat än att säga åt henne att flytta till nån öde ö, om hon besväras så till den milda grad som hon ger prov på. Hon tittar på mig som om jag släppt en brakskit rätt i fejan. Vid det laget är även jag lätt indignerad. Greppar om Chessie som söker slita sig loss till varje pris. Mannen jag sålt högtalaren till, vinkar farväl, sätter sig i sin bil och åker hem igen. Kvinnan smackar med läpparna, vänder ryggen och går sin väg.

• • •

Tidigare, samma vecka, har jag fått prov på liknande. Jag och Chessie hade varit i hundbadet. Tog sedan en tur över en stor åkerteg som hon älskar att springa lös på. Hon hoppar, skuttar och rejsar på. Ser ut att vara överlycklig. Jag njuter, för det är så här hundar ska vara. Ute i frihet. Flera andra hundägare gör likadant, har jag fått veta. 

Efter vi avklarat åkern, brukar Chessie vilja ner till en annan badplats. Den brukar som regel vara helt folktom. Hon kastar sig ut i vattnet. Springer in i skogen. Gör åttor längs en rutt hon bestämt sig för. Springer ut på bryggan, ut i gräset. Hon har roligt och jag bara njuter av det. Hitintills har vi inte stört någon. Den här gången kom det en kvinna efter oss. Sur som ättika. 

– Det finns ett hundbad!!

– Ja och vi kommer därifrån.

– Det här är våran samfällighets badplats och jag vill bada ifred!

– Visst men vi ska inte vara i vägen för dig...

– Jag sa att jag vill bada ifred!!

Jag skakade förundrat på huvudet, men respekterade hennes önskan. Enligt allemansrätten har jag ändå rätt att vara på tomten. Insåg ändå att den här kvinnan var så genomstressad att hon säkert behövde sin stund ifred. Tror hon fick den. Förhoppningsvis mår hon bättre idag. Samtidigt känns tillvaron som hundägare ha begränsats en hel del. Min allmänhälsa har förbättrats radikalt sedan jag fick hund. Jag rör på mig som aldrig förr. Mår bättre. Men, som sagt, så irriterar sig folk på allt möjligt. Jag har insett att jag bor i något av en gnäll by. Det gnälls på allt möjligt i Björklinge. Objekten variera som vädret.

SVEN KLANGS KVINTETT

Det är konstigt hur man påminns om saker och ting. De kan befinna sig åratal tillbaks och så plötsligt, poppar de upp till minnet. Det jag tänker på är en svensk film som jag tror riktade sig till oss musiker. Varför? För att vi känner igen oss så otroligt i den. Åtminstone gjorde jag det. 

Handlingen rör sig kring hur olika vägar var och en har bakom att musicera. Varför gör man det egentligen? Vad är drivkraften? Motivet? Älskar du verkligen musiken, eller är den en förlängning av ditt ego?!? Musicerar du för att vinna anseende i folks ögon, eller drivs du av en sann passion för konsten?! För, handen på hjärtat, det finns inte mycket pengar att vinna i branschen. De som vinner pengar av den, är oftast inte musiker, utan skrupelfria människor, fast med sinne för just pengar och inget annat. Ibland kan det tyvärr vara kapellmästaren själv som stoppar merparten av gaget i egen ficka. Det är precis vad som sker i filmen.

Eva Remaeus

Litet av den kulissen ska man ha då man ser filmen. Den handlar om två själar, saxofonisten Lasse, spelad av Christer Boustedt och vokalisten Gudrun av underbara Eva Remaeus.  De ropar till sublimt till varandra. Genom kapellmästarens oväsen och hans sjukliga drift att bli sedd, hörd och åtlydd. Även då det gäller hans drift att bevisa sig som ”man” inför vokalisten. Trots att han är gift och har barn hemmavid.

Kapellmästaren, spelad av Anders Granström, är den där personen som verkar större än livet självt. Fråga honom hur musik ska spelas - han vet det på sina fem fingrar. Han skrävlar på, som om han hade allt på ett silverfat. Siktar på andra sidan jordklotet, men klarar egentligen inte av mer än diverse spelningar på företagsfester och födelsedagskalas. Musikbranschen är full av sådana.

I bjärt kontrast till honom är saxofonisten Lasse Nilsson. Han är den sanne konstnären. Som sådan har han det signum man hittar hos sanna konstnärer - ödmjukhet. Sven Klang skulle inte veta vad det var, om än det hoppade upp och bet honom i arslet. Lasse har den där drömmande blicken som hos visionärer. Han slår av och silar Svens skitsnack, till hans stora irritation. När Lasse spelar känner omgivningen att här är något annorlunda. Något extra. De kan inte ta på vad det riktigt är, de bara dras till och fängslas av honom.

Sven Klang börjar, som den narcissist han är, se till att inskränka Lasses solon. Pika och kritisera hans spelstil. I Svens ögon är Lasse ett hot mot hans suveränitet och ytterst hans... manlighet. Att sångerskan Gunnel dras till Lasse, är ett kvitto på Svens stora misslyckande som charmör och vänsterprasslare. Det gör honom än värre upprörd. Lasse måste bara bort från bandet. Alla protesterar samfällt när kapellmästaren tillkännager sitt beslut. Lasse har ju gett kvintetten det lyft man saknat. Men det spelar ingen roll, Sven är obeveklig och kickar Lasse. Han tar sin sax, lyfter på hatten och är sedan ute ur bandet. Tårarna rinner nedför Gunnels kinder. Lasse frågar henne om inte hon vill följa med honom, för han har litet planer på gång. Hon vågar inte kliva ur sin komfort zon. Han ser på henne, nickar och går sin väg.

Det står i Ordspråksboken i Bibeln att ”En gåva öppnar vägen till de förnämsta”. Har du något att komma med, behöver du aldrig intrigera eller konspirera för att komma fram. Det kommer att vara uppenbart - för alla - vad du har. Du kan bara chilla, medan de klöser ögonen ur varandra. Allt för att få några fjuttiga minuter i rampljuset.

Hursomhelst, så går det några år. Rapporter kommer till bandets kännedom om Lasses framgångar på jazzscenen i Hamburg. Sven vill inte höra om det, utan skriker och ryar så fort hans namn kommer på tal. Lasse besöker Gunnel i slutet av filmen. Hans LP ligger på skivtallriken hemma hos henne. I vaggan bredvid, ligger barnet som Sven Klang inte vill kännas vid, trots att han är dess far. Vad hade kunnat hända, hade hon vågat följa med Lasse då han frågade henne?! Hela den scenen är ett sådant antiklimax.

• • •

Åke "Stan" Hasselgård

Någon har sagt att en förebild till Lasse, är klarinettisten Åke ”Stan” Hasselgård. Åke växte upp i Bollnäs. Hans klarinettspel hade tidigt inspirerats av Benny Goodman under dennes swing period. Det kom senare att påverkas av den framträngande bebopen. I Sverige spelade Åke Hasselgård med bland andra Simon Brehm och Royal Swingers. Sedan han blivit internationellt känd, flyttade han 1947 till USA. Under artistnamnet Stan Hasselgard gjorde han samma år, sin uppmärksammade inspelning av Swedish Pastry och kom 1948 att ingå i Benny Goodmans septett. Den 23 november 1948 omkom Hasselgård i en bilolycka utanför staden Decatur i Illinois. Åke Hasselgård är begravd på Bollnäs kyrkogård.

Jag har hört ryktas att en del tror han blev mördad. Att någon hade mixtrat med bromsarna i bilen han körde. Orsaken bakom det sades vara att han hade en färgad flickvän. Det hade väckt ont blod i en del.

LYCKA!!!

Lycka måste vara när en sedan länge försvunnen vän, plötsligt dyker upp och vill ha kontakt. Det skedde mig igår. Telefonen hade ringt. Min vana trogen, eller som det brukar vara, så hade jag råkat stänga av ringsignalen på min iPhone. Den där flip-switchen är löjligt lätt att komma åt av misstag.

Ska ärligt säga att det inte ringer mycket på mobilen nuförtiden. Vänner man haft har slutat ringa. Livet tar för mycket plats hos dem antar jag. De har projekt och ser framåt, som man brukar och ska, om du frågar mig. Visst har jag funderat på att göra mig av med telefonen. Samtidigt har jag en så skrattretande låg månadsavgift att det inte spelar någon egentlig roll.

Avsändaren var en "Tommy". Så stod det i sms meddelandet. Nu har ju en och annan Tommy passerat revy i mitt liv, så jag passade på att fråga vilken Tommy det var frågan om. Fick svaret Tommy Lakso. 

– Oj, oj, oj, oj, oj!!! Nu hoppade jag in i tidsmaskinen. Åkte långt bak i tiden, till c:a 1978. Platsen var området Silverbrandshöjden, i allmänhetens mun kallat "Skattesmitar-höjden". Jag och Tommy satt i hans rum och övade skalor. Jag upp till åtta timmar per dag. Han i TOLV timmar!! Våra förebilder var Mahavishnu Orchestra, Return To Forever och Weather Report. Vi hade gett oss den på att dit skulle vi. Bli lika bra på våra respektive instrument.

Vi tränade så mycket att vi slet ut flera metronomer på varann. Fjädern orkade inte i längden. Skinnet under mina naglar lossnade på högerhanden. Ändå fortsatte jag öva. Det var ju bara att plåstra om dem. Läste senare att en bassist använt blixtlim och limmat fast naglarna igen. Allt för konsten och den får man ibland lida för.

Tommy Lakso

Avbrottet kom efter jag blivit kristen. Jag och Tommy tappade kontakten, tråkigt nog. Ofta tänkte jag att det var p g a min tro som han tog avstånd från mig. En del saker pekade också på det. Hursomhelst, så var förhållandet annorlunda efteråt. Jag hamnade under en pastor som hela tiden sa åt mig att tagga ner. Så, slutligen lade jag av med att spela bas... något jag på sätt och vis ångrar idag. Men på den tiden var jag allt annat än viljestark. Jag gjorde som jag blev tillsagd. Det låg liksom i den kristna kulturen att lyda och underordna sig. Åtminstone i min kyrka.

Jag och Tommy träffades ändå sporadiskt under åren som gick. Hade något framträdande på Folkets Hus eller någon födelsedagsfest. Men mer blev det inte. Han åkte ner till Svalöv i Skåne och gick Jazz- och Improvisations linjen. Tomas, en saxofonist vi jammade med ibland, följde med. Sedan hörde jag inte av honom mer. Hade nog flyttat till Uppsala då han kom hem igen till Gällivare. Vid hemkomsten, blev han ansvarig för musikutvecklingen i kommunen. Det klarade han med glans. Det knoppade av sig en hel del talanger tack vare hans ambition. Efter några år öppnade sig en möjlighet att bli lärare i improvisation på Piteå Musikhögskola. Han tog det och är ännu där. 

Mycket vatten har runnit under broarna och jag gladde mig då jag hörde att han ännu är lika disciplinerad. Stiger upp, tar sin promenad. Sätter sig och övar någon timme på instrumentet. Sedan iväg till Musikhögskolan. 

Jag trodde att jag förlorat Tommy för gott. Vad värre var, så var det en rad andra personer jag förlorat kontakten med som höll sig i hans krets. Det var som att titta på något roligt som sker, fast stående på andra sidan om ett skyltfönster. Och allt som skedde, kände jag, var att jag blev.... TROENDE?!? Var det så farligt?! Stängde DET ut mig från allt roligt?! Hmmm...

Sådana var frågorna, då han plötsligt ringde. Han sa hur mycket jag betytt för hans musikaliska utveckling (!!). Att han aldrig skulle ha kommit dit han kom, hade det inte varit för de där första åren tillsammans med... MIG??! WOW! Ibland kommer julen tidigare än man anar...

Bifogar en videosnutt från YouTube med bl a Tommy Lakso. Varsågoda och njut, gott folk! Han får t o m duellera mot den kände Jojje Wadenius.

MAN FÖRÄNDRAS...

Ser tillbaka på saker och ting jag skrivit. En hel del känns "hårt", vid granskande idag. Ändå tänker jag låta det jag skrivit vara kvar. Kanhända ser de som följer mig, vilka de nu må vara, att jag förändrats. Mycket jag läser andas främlingsfientlighet. Frustrerad har jag varit ofta över olika ting i mitt personliga liv, men även i stort.

Jag håller på att vända blad igenom att jag snart flyttar från Björklinge, Uppland. Här har jag bott de senaste tolv åren. Förlovat och gift om mig. Haft egna och andras barn under taket. Delvis dramatiskt, men även med stunder av glädje. 

Att ta steget över till att bli pensionär, har varit skönt. Kanhända inte ekonomiskt, men även frihet har ett pris och det har jag mycket mer av idag. Känns som om gungbrädan tippat över. Nu är ålderdomen framför och jag vill gärna göra mesta möjliga av den. Den känsla av hemlöshet jag dragits med, har svalnat. Kanhända för att mitt "hem", Malmberget just nu rivs. Sten för sten lämnas inte kvar.

Mycket jag skulle vilja se i mitt liv. Förändringar jag kämpat med. Drömmar jag haft, ännu ouppfyllda. Avtryck jag skulle önska jag fick göra. En kropp som trilskas och inte längre vill så mycket. Där jag tidigare kunde vända och bända på lederna, gör det nu ont. Men... man får göra det man kan utifrån de förändrade förutsättningarna. Aldrig låta någonting hindra en. Som Bertil Taube sjunger; "Så länge skutan kan gå". Mycket livsvisdom i den. Eller som Aretha Franklin och Michael McDonald sjunger: – "These are ever changing times"...

SABBAT - NÅGOT FÖR OSS?

Jag minns när jag och min fru var nere i Jerusalem första gången. Min bild på Jerusalem, var att det skulle vandra omkring folk i fotsida kaftaner, ha långa skägg och se allmänt fromma ut. Så fel det visade sig vara. Jag förvånades över hur mycket sväng och hålligång det var på gatorna. Man spelade Dixieland jazz till sent mot tolvslaget. En chadissisk jude med skruvlockar, spelade Bob Dylan sånger på en batteriförstärkare och sjöng. Ungdomar dansade på gatorna till technomusik. Ja, det var ös till bäng.

En sak förvånade mig - SABBATEN. Jag minns tydligt hur Långfredagarna var i Sverige när jag var liten. Ingenting var öppet. Inte kiosken, inte livsmedelsaffären. Bion var stängd, danshaken likaså. På radion spelade man sorgtyngd musik. Hela den dagen var som en enda lång och segdragen - begravning. Hela stan var tom på folk. Allt var öde som i en spökstad...

Då sabbaten inträder, brukar man blåsa i ett horn, eller ljuda en signal av något slag. Det är en dag av vila och andlig fördjupning. För umgänge med familj och goda vänner, befriad från vardagens rutiner och plikter. Den är också ett minnesmärke över uttåget ur Egypten och betonar människans frihet från träldom under mänskliga härskare. Vid strandpromenaden i Tel Aviv trummar ett gäng slagverkare in sabbaten varje fredag. Det är en upplevelse i kubik! Kvinnor som ställer sig i mitten och dansar magdans till rytmerna.

 

Inga affärer är öppna annat än de som drivs av palestinier eller araber. Inga taxibilar kör heller runt som körs av judiska chaufförer. Undantag finns givetvis. Man får inte bära saker eller göra annat arbete. Gå längre sträckor än en viss avsedd längd. På sabbaten tar man sig tid att vara med sin familj. Odla den gemenskapen man kanske inte riktigt hinner med annars.

Med tanke på min erfarenhet av gamla tiders Långfredagar, förvånades jag över hur SKÖNT det kändes med Sabbat. Det var som om hela Jerusalem drog en samfälld suck av lättnad. Det gjorde jag med. Allt var stilla och Jaffa Street, gatan vi bodde på, var tom på folk. Timmarna innan var det full fart i Ben Yehuda Market. Folk skulle hinna inhandla det som de behövde för sabbaten. Det var full rush.

Jag skrev tidigare att jag tänkte ha måndagarna som en Internet-fri dag. Nu har jag sträckt det till att ha måndagar som min sabbat. Inte göra mer än vad som behövs. Bara VILA. Det är konstigt, för som svenskar vilar vi egentligen inte då vi får det. Då har vi tusen och ett projekt som ska göra. Klippa häcken, rota i rabatten, fixa altanen, renovera något, laga bilen, laga taket... you name it.

Jag har märkt hur skönt det är att bara göra INGENTING! Att tillåta sig det, utan skamkänsla eller skuld. Jag inser att det kanske är svårare som t ex barnförälder. Men som pensionär kan jag det. Gå ner i varv, så pass att jag känner hur jag "nollställer" mig själv.

Man skriver Shabbat - Shalom. Det senare betyder fred men också frid. Som vi behöver det!! Vi är uppskruvade som små leksaker med stålfjädrar, spända ända intill bristningsgränsen! Vi söker friden men hittar den så sällan. Vi röker och brukar nikotin, alkohol eller droger, bara för att få komma ner i vilopuls. Jag har längtat flera år efter att komma ner i varv, men det har hela tiden slunkit ur mina fingrar. Det är alltid något man tror sig måsta göra. Saker, som till det yttre verkar viktiga, men som faktiskt kan vänta till senare. Det tjattrar i skallen som i en papegojbur, så fort du gör en ansats till att vila och komma in i harmonin. Bara prova om du inte tror mig. Vi jobbar oss nästan sjuka som svenskar. Sjukskrivningarna blir allt fler allteftersom åren går. Folk dras med sömnproblem tack vare stress. Och det är absolut INGEN som tackar dig för den uppoffringen - för - otack ÄR världens LÖN.

• • •

Igår hade jag en sån skön stund med Gud att det var länge sedan jag känt något liknande. Läste Bibeln en lång stund och bad och prisade Gud länge efteråt. Inombords, var det som om den där spända stålfjädern man går omkring med, spändes loss och slaknade. Allt blev... stilla och harmoniskt. Jag kände en stark och faktiskt annorlunda smörjelse över mig igår. Som om Gud hedrade mitt beslut. Till och med hunden varvade ner... vilket inte säger litet. Så, jag tänker fortsätta ha sabbaten, på måndagar.

SHALOM!

Stoppa Bruset

ista åren har jag upplevt mig alltmer inträngd i åsikts korridorer, politisk korrekthet, invandrings- och religionsfrågor. Jag har skrivit en hel del om detta på denna blogg. Jag har kunnat spåra det till 1992 då jag gick grafiskt gymnasium för vuxna på Grafiskt Utbildnings Center i Uppsala. Det var då min skräck för datorer botades… kanske litet för mycket inser jag så här i efterhand.

– Snälla! Hjälp mig ur denna ljud, åsikts, och påverkansvägg som omger mig som modern människa idag.

Min fascination för datamediet fick alltför stora proportioner. Sedan är jag ingen "Lagom-gubbe". Ska det va så ska det va på full gas eller ingenting. Oftast är det en bra egenskap men långt ifrån alltid. Mina vänner från förr brukade alltid säga att när jag gjorde någonting så gjorde jag det på allvar. Gick jag så gick jag till hundra procent, samma sak vad jag är gjorde, sov, åt, drack, roade mig, grät och var sorgsen, sjöng, bad till Gud etc.

Datorerna kom in i mitt liv i skärningspunkten då jag lämnade Livets Ord. Efter det har jag inte varit med i någon kyrka en längre tid. Samtidigt kom det in saker i mitt liv som aldrig borde ha funnits där. Saker som jag både odlade och förkovrade mig i. Det var som Paulus säger i Romarbrevet: – "Det goda som jag vill det gör jag inte men det som jag inte vill det gör jag". Det fanns en tröst och ett belöningssystem i att sitta och flukta på datorn timme efter timme. 

Listigt som köttet är då det vill hålla en kvar i något så kom en massa förvisso legitima förklaringar. De kunde vara följande: 

– Jag spelar ju LEGO-spel med min son som han gillar så mycket. Sedan kan jag ju öva mig på programmen som jag arbetar med till vardags, t ex Photoshop. Jag behöver ju datorn för att hålla kontakt med vänner runt om i landet etc". 

     Det är samma sak som då man ska be. Då kommer alla möjliga skäl för att avsluta det,  

– "ring den där eller den är och ni kan ju snacka om ditt böneämne…". 

På senare tid har det varit musiken, eftersom jag komponerar på datorn och har inspelningsprogram samt mjukvaruinstrument jag använder där. Köttet tar fram det argumentet, allt bara för att hålla mig ifrån att umgås med… Gud.

De sista tjugosex åren har alltså präglats av en frånvaro av andlig gemenskap för min del. Tidigt debatterade jag på alla möjliga åsikts forum. Jag var arg och vass i argumentationen, visserligen med god ton men ändå. Redan innan vi krupit över millennieskiftet kände jag mig ganska less på Internetklimatet. Det verkade (och verkar) ta fram det sämsta hos människor. Möjligheten till anonymitet gör folk till lönnmördare. Likt den franske filosofen som skrev att han inte behövde ett vapen för att döda en människa, så behövs det inte idag mer än en dator och tangentbord.

Med tiden har Internet blivit alltmer bisarrt och människofientligt. En tummelplats för banditer och rövare, trafficking-hallickar, politiska vildar och andra virrhjärnor. Extremister bland religiösa, kristna, muslimer, politiker och feminister och precis ALLA ska ha sitt ord med i spelet. Vart ska detta sluta, i något medialt Harmageddon?

Vi uppmanas att swisha pengar till ilskna och hämndlystna mediafigurer som osar av ilska och hat. De står på barrikaderna och skriker – ”Ni är bedragna och förblindade av regeringsmedia. De stjäl och bedrar er  – men vi kan visa er vägen ut i friheten”!

Sedan en ärkebiskop som talar som Världen och den lyssnar till henne. Som lydigt döper om Jesus till en ”hen” och kallar Gud för ”hon” (som om det egentligen spelar större roll?!?). Dessa slår in mål efter mål i tomma målburar och verkar tycka sig vara jämförbara med den som uppfann hjulet. I strävan efter gillande och röstfiske lovar politikerna den ena tokiga reformen på den andra. Månggifte, pedofili och nekrofili har funnits på agendan. Det verkar som om man bor i Sodom och Gomorra när man läser detta. Var finns vett och sans någonstans? Har det flytt från Sverige?

Själv har jag kommit till slutsatsen att jag måste stänga av bruset för att kunna behålla åtminstone en blygsam portion av mitt förstånd. Du som läser detta har säkert självdisciplin nog att kunna portionera allt detta i lagom stora skivor. För mig känns det som om jag söker undkomma en lavin.

Mina barn har till stor del vuxit upp med en pappa som de bara sett ryggtavlan av under sin uppväxt. För detta känner jag mig både besviken och frustrerad på mig själv. Någon sa, att orsaken bakom att det inte är någon väckelse i Sverige att tala om, hänger på att så många kristna tillbringar alltför stor tid med att vara på nätet. Då talar man om mindre bra hemsidor man visiterar.

Men lugn käre vän, jag tänker inte bygga någon teologi någon personlig upplevelse. Ändå tror jag att det är fler än mig som känner sig hypnotiserade av detta förhållandevis nya media. Jag tänker inte heller klä på mig någon munkkåpa och profetera olycka. Allt jag vet är att det inte fungerar för mig längre. Jag har kommit till ett vägskäl och ett beslut jag puffat framför mig alltför länge.

Värt att nämna i beräkningen är att början på David Wilkersons kallelse kom - efter att han slängt upp sin TV-apparat på vinden och börjat söka Gud. Det var bakgrunden till berättelsen i ”Korset & Stiletten”. Det skedde under det förhållandevis oskyldiga 1950-talet. Vi vet redan vad det ledde till i förlängningen. Han räknas till en av de stora profeterna inte bara i USA utan världen runt. Men allt började och var tvunget att börja med – ett kvalitetsbeslut. Jag tror att fler än mig har ett sådant framför sig. Det handlar inte om att gå längs redan upptrampade stigar eller blåsa liv i någon gammal sunkig "karriär". Det handlar om att fatta händerna vid plogen och plöja nya fåror i sitt liv. I Himlen finns inga önskerepriser för Gud gör allting NYTT!! Tror du mig inte - läs då Bibeln. Jesus huserar inte i begagnat-marknaden allt han gör är "splitter-nytt" som vi sa på gamla tiden.

Nicky Cruz, tidigare ledare för gatugänget Mau-Mau, New York och David Wilkerson på tiden det begav sig…

Idag är det mångfalt värre än då och skälen till att stänga av är större än någonsin. I Sydkorea har en stunds tystnad blivit till en industri där folk betalar dyra pengar för att få stänga sig ute en stund. Mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning är bannlyst på dessa ställen. Den utvecklingen tror jag vi kommer att se mer av i Västvärlden. Folk kan inte längre värja sig mot mediebruset och tystnad blir då en lyxvara.

Det finns fördelar med tystnad. Jag tänker då på min roll som kompositör, musiker och sångare. Med det brus som finns av musik runt om, vad är det då som säger att man inte påverkas latent av det man hör? Sedan sätter man sig och ska göra egen musik och så slutar det bara som ett mesigt plagiat. Det finns många exempel på kristen musik där det bara låter som om man bara bytt text, inget mer. Det låter som list-hits på radion men texten är "Jesus". Spelar ingen roll, är det inte fött från Gud i bön så kommer det heller aldrig att beröra på djupet. Det kommer bara att bli som den musikaliska McDonalds liknande industri det är. Det kommer - och det far, fortare än du anar. Ärligt talat är det sällan jag berörs av modern kristen musik i den U2-inspirerade musik som kommer fram idag. Vi kan bättre än så.

En annan sak jag märkt är att det redan går mindre pengar för mig när jag dragit ner på min Internet-närvaro. Många fina tusenlappar jag kommer att spara där. Så allt du beslutar dig för att göra helhjärtat får också konsekvenser, även oanade. Nu ska jag spara till min yngste sons moped och jag kommer att lyckas.

Bakslag för #MeToo-rörelsen

OK, det är dags igen för mig att skriva några rader om "MeToo. Men låt mig, innan jag skriver det jag tänker, få göra ett klargörande:

• Kvinnor ska vara jämställda med män. Ha samma löner för samma arbete. Arbetar de under samma villkor ska de ha samma belöning.

• De ska ha rätt till trygghet, oavsett var de befinner sig och oavsett klädsel de bär.

• De borde få räkna mammaperioden som ATP-poäng för de bidrar genom barnafödande till samhällets överlevnad.

Det är det som i min värld är grundläggande rättigheter. Men 3:e generationens kvinnorörelse har, från att ha handlat till kamp för rättvisa med rösträtt och lika lön på agendan, blivit rent mans-fientlig i sin anstrykning. Allt handlar om patriarkatet. Med samma emfas som kristna skyller allt på Djävulen skyller feministerna alla motgångar på att det finns en homogen massa av män som ställt till en gigantisk sammansvärjning eller komplott menad att hindra kvinnor från att  nå toppen i samhället.

Till densamma sammansvärjningen kan t o m din granne eller arbetskamrat tillhöra. Kort sagt alla män hör potentiellt till den kategorin. Så fort de gör bort sig så får man vatten på sin kvarn. - Ja, det var ju det man visste!! Män (märk plural betydelsen där) är ju bara sådana...

För mig, en man som vuxit upp med kvinnor som lekkamrater och vänner. Som tidigt tagit kvinnor i försvar. Som fått gå ifrån jobb för att jag stått upp för kvinnor, flera gånger ska tilläggas. Som ifrågasatt Macho-attityder under i stort sett hela mitt liv. Som vägrat att utnyttja situationer till lättfånget sex av kvinnor i utsatta lägen, även då de hängt på mig och bjudit ut sig... så känns de senaste utspelen som en veritabel käftsmäll så tänderna flyger som flingor i en snöstorm. 

I samma stund är det, för mig, ett övertydligt vittnesbörd om att hur mycket du som man än försöker visa kvinnor att du är på deras sida, så går det, mer eller mindre, obemärkt förbi... du har helt enkelt inget för det. Jag har räddat tjejer från att bli bedragna och misshandlade av andra män. Detta trots att jag riskerade en hel del i och med det, bl a lång vänskap. Jag har sällan kunnat sitta och skratta åt nedvärderande berättelser om sexuella erövringar i bastun eller omklädningsrummet. Har så gott som aldrig axlat manteln av att vara "Alfa-hannen" i flocken. Mera suttit som Disney's Tjuren Ferdinand och gjort annat under tiden de fajtats.

Jag följde den jättelika kvinnodemonstrationen från USA på TV med förtjusning. Generellt sett är jag ett fan av då den lilla människan samlar sig och blir ett avgrundsvrål gentemot etablissemanget. Jag såg havet med de rosa mössorna med kattöron på och tänkte "Yes! Nu får de äntligen sin revansch". Såg Hollywoodskådisar häckla Donald Trump för att han läskade sig på sin dotter Ivanka. Såg dem ryta ut ordentligt så det torde ha bullrat rejält där borta i Vita Husets ovala rum. Sedan dök det naturligtvis upp samma bleka svenska kopior i bakvattnet som det alltid gör. De klär sig i samma narrativ och söker välja ut sin egen Weinstein med halvstapplande resultat. Timell, Virtanen och Kronér fick duga. Även detta med "man-spreading", d v s att män sitter med benen utvikta på tågsitsar, visade sig vara amerikanskt lånegods. Män är grisar, motbjudande och egocentriska till max tycks vara den gängse grunduppfattningen.

#MeToo rörelsen tycks sakna nyanser. På något sätt tror jag att det kan komma tillbaks och bita dem i aktern - förr eller senare. Någon skrev på Lasse Kronérs Facebooksida att det ju var tråkigt att just han råkat hamna under #MeToo bussen. Hon prisade i samma andetag #MeToo-rörelsen för den satte kvinnors situation i rampljuset. Alltså... man får accepterar litet olycksfall i arbetet då målet ska uppnås. Det är tyvärr tydligt att rörelsen mera liknar ett dubbelpipigt, avsågat hagelgevär än ett kirurgiskt instrument som bara träffar de som behöver höra det. 

Teaterchefen Benny Fredriksson går och tar livet av sig efter att Aftonbladet-journalisten Åsa Linderborg skrivit en serie med icke bekräftade anklagelser mot honom. Aleksandra Boscanin på GP menar att Aftonbladet borde be om ursäkt men själva anser de inte att de gjort fel (?!?). Som det ser ut har tidningarna ställt upp som en megafon för en pöbel som fått vittring på blod. De har gått i spetsen för den och... blir senare under sensommaren 2018... FÄLLDA! 
De flesta fällningarna gäller Expressen men även Svenska Dagbladet fälls liksom Dagens Nyheter, Aftonbladet, Arbetaren och Hänt i Veckan. Där känner jag att - JA - det FINNS en ännu fungerande rättvisa i vårt avlånga land. Det bringar inte tillbaks Benny Fredriksson till livet. Hans maka, operasångerskan Ann-Sofie von Otter gick i somras ut med att svenska media drev honom till sitt beslut. Detta skedde i tysk press vilket måste vara genant för Aftonbladet. De "bevis" som fördes mot Benny visade sig vara fake news. Det är för att undvika sådant som man gör det som varje journalistelev får lära sig, nämligen att göra grundlig research.

Det ger inte Lasse Kronér eller Martin Timell sina totalförstörda karriärer tillbaks. I samtliga dessa rättegångar som förts mot dessa personer har de frikänts från alla anklagelser, även Fredrik Wirtanen visavi Cissi Wallin. Men säkert resonerar man att "patriarkatet" ligger bakom. De har säkert manipulerat rättegången...

Några axplock från #MeToo nyheter:

Gabriella Ohlsson

Gabriella Ohlsson, grundare att svenska #MeToo-rörelsen hoppar av samma rörelse hon själv startat med förklaringen att krafter på den politiska vänstern lagt beslag på #MeToo frågorna. Hon är själv liberal och delar inte de tidigares slutsatser. Även Prideveckan fick i år känna av den mer aggressiva vänster-extremismen. Till min stora tacksamhet har jag noterat att även kvinnliga debattörer försiktigt börjar ifrågasätta det svart/vita perspektiv som den tredje generationens feministrörelse står för. En av dem påpekade att inte bara patriarkatet stod emot kvinnors ambitioner att komma fram utan även kvinnor motarbetar kvinnor...
Jag tror att ska kvinnor blir frigjorda så behöver de männens hjälp. Det hjälper inte då att skälla på dem utan vädja till dem om det.

Så kom till slut bomben - en av #MeToo rörelsens förgrundsgestalter hade själv förgripit sig sexuellt - på en minderårig till råga på allt. Vad gör det värre är att det isåfall gäller en händelse som skedde sju år efter att hon, enligt egen utsago, själv förgripits sexuellt av Harvey Weinstein. Min spontana reaktion är att det hon gjorde var värre än den hon högstämt anklagat. Helt plötsligt fick ordspråket "Tomma tunnor skramlar mest" ett ansikte. Asia Argento är ingen duvunge då det gäller sexuella eskapader. Det hon inte kan inom området är säkert inte värt att veta eller ens fråga om, skulle jag tro. Det är vitt omtalat och tillgängligt för vem helst som kan googla. Lika litet som Alyssa Milano, initiativtagaren till #MeToo eller Rose McGovan. De har uttalat sig mycket frispråkigt och rakt på sak. Dessa kvinnor har utnyttjat sin sexualitet för att få uppmärksamhet. Det cirkulerar alla former av sexvideos och nakenfoton av dem på nätet. Det gör att i alla fall jag har svårt att tro dem fullt ut. Det finns kvinnor med stil som inte utnyttjat sin sexuella makt för att ta sig fram till gräddfilerna i livet. Kvinnor som slår dem med råge i utseende och stil. Skådespelerskan Noomi Rapace sa i en intervju att långt ifrån alla som trätt fram är några "offer". Hon borde veta som själv är Hollywood skådespelerska.

Asia Argento och Jim Bennet. Sjuttonåringen hon förgrep sig på och som själv tog initiativet att gå ut med deras historia efter att han sett henne agera under #MeToo-rörelsen. Han fortsatte aldrig på filmbanan efter detta utan blev musiker.

#MeToo har i mina ögon i stort haft fokus på Hollywood. Ingen av dessa skådespelerskor som ryar och gapar har varit ovetande om vad som försiggår där. De har gått in i det hela med fri vilja, fullt medvetna om vad som kunde hända. De flesta såg också åt andra hållet när det skedde. Men nu spelar de chockade och ryter vid varje tänkbar prisutdelning. Det gränsar till det fullkomligt patetiska känner jag. Sexuellt utnyttjande har förekommit där sedan stumfilmens dagar parat med droger man tryckt i skådespelarna för att de skulle prestera bättre. Jag har trots detta svårt att se dem som varande "offer". Inte med deras lönekuvert eller sociala standard. Snarare handlar det om att livet inte fick den vändning som de hade förväntat sig och de är bittra. Att Harvey Weinstein är en psykopat är väl satt utom allt tvivel. Att den gubben åkte dit var inte en dag för tidigt. Men att de flesta män ska dömas mot en mall av samma gubbe är förbaskat orättvist och ett slag i ansiktet mot de män som faktiskt försöker. De är fler än vad Feministrörelsen låter vara gällande. Sådana fakta negligeras och tystas ned, annars har man ju tappat drivkraften i sin strävan och det är ett kompakt och urskillningslöst - manshat. Kvinnor sätts på en moraliskt klanderfri piedestal medan man torkar män under skosulan eller pratar nedlåtande om dem.

Under sådana förhållanden ska man inte förvånas över att kvinnorörelsen tappar i såväl respekt som i antal. Det finns män som anammar deras propaganda. En del av rent ideella själv och rättvisepatos, andra med förhoppning om senare sexuell belöning. Kanhända vill verka frigjorda och lärjungar till den tidsandan. I grund och botten handlar det om den fallna människans konsekvenser och där är det heller ingen åtskillnad på kvinnor och män. Det finns lika goda kålsupare i bägge lägren. Redan nu märker jag att #MeToo tappar i styrfart. Det visste jag från start då jag hörde tonen och såg drevet. Inget gott kan komma från något sådant. Självklart tror jag att de kommer försöka något nytt längre fram under samma anda men det kommer också att falla platt till marken. Bara kärlek kan förändra. Det gäller lika tydligt idag som någonsin innan.

Vi indoktrinerade?? Nä menar du det?

Allteftersom tiden går börjar jag se mig bakåt och söka summera livet så här långt. Jag följer med i politiken, som idag är mycket turbulent och halsstarrig. Det som vi ser framför oss idag är förmodligen det sista av Socialdemokratins ensamrätt på sanningar och humanism. 

Dessutom är alltihop - självförvållat. Jo jag säger sanningen. Alltihop hade kunnat undvikas bara man hade vågat se sanningen som den är. Oavsett hur den ser ut från hållet där du står så kan ingen säga annat än att vi dragit på oss problem som det kommer att ta mycket lång tid att lösa. Vi har öppna skjutningar och rena avrättningar på öppen gata i Sverige idag. Pizzerior och restauranger är inte undantagna. Vem skulle tro att folk skulle börja kasta handgranater (!!!) in i bostadslägenheter och på torg.

Tyvärr måste jag börja hålla med i tongångarna om att integrationen har floppat stort. Lika klart står det att det är främst svenskar med invandrarbakgrund som står för våldet och utvecklingen. Tro mig, jag skulle ge vadsomhelst för att slippa erkänna detta.

När jag skådar framåt ser jag en situation som börjar likna ett inbördeskrig sakta närma sig. En uppgörelse på bred front där olika politiska och religiösa grupperingar kommer att ställas emot varandra. Extremerna kommer att växa i tron att det ska mana fram alla möjliga utopiska samhällsdrömmar till verklighet. En muslimsk enklav med sjal-tvång och sharialagar, ett nynazistiskt rasbiologiskt rent idealsamhälle efter gamla tiders ideal, en kommunistisk paradismiljö där alla är och tjänar lika oavsett utbildning. Andra drömmer om ett miljöcertifierat samhälle där inga bilar eller andra fordom tillåts förorena städerna. Där alla åker häst och vagn igen och äter enbart grönt. Ett samhälle där patriarkatet slutligen fått kapitulera och kvinnorna fått sin rättmätiga frihet. Ett, där kemisk kastrering av våldtäktsmän är legio och kvinnor åter kan gå på gatorna nattetid i lugn och ro. Andra drömmer om ett decentraliserat Sverige där gles- och landsbygden åter kommer till sin rätt, ett där hela Sverige får göra rösten hörd.

Ja... där har du situationen idag. Ärligt talat ser det kaotiskt ut.

Vi har ett Sverigedemokraterna som skulle cruisa in i Riksdagen med buller och bång. Men de största förlorarna är inte de andra "demokratiska" partierna som låtsas stå där med öppna armar som vilken gammelfarfar som helst. Nej, de riktigt stora förlorarna är Public Service kanalerna och media i stort. Hela den här intelligentian som haft sina huvuden samfällt planterade i sin akter och som inte velat se problemen som de faktiskt är. Det är bara Monty Pythons papegoj sketch som kan överträffa denna parodi. Men sanningen knappar in på den så att man snart inte förmår särskilja vad som är Monty Python och vad som är på riktigt.

Som jag ser det har uttrycket Demokratur, som jag tror Wilhelm Moberg lanserade, blivit sanning i dagens Sverige. Wikipedia's definition av uttrycker lyder så här: -

• Demokratur betecknar ett samhälle som till ytan är en demokrati, men som i praktiken saknar en reell och vidare omfattande yttrandefrihet. 
• Som saknar en möjlighet för dissiderande politiska grupper att föra sin talan på lika villkor. 
• Som saknar ett fullt ut rättssäkert rättsväsende (där lagar och regler tillämpas och appliceras olika beroende på vilket politiskt läger eller annat godtyckligt kollektiv man tillhör). 
• Där man riskerar att bli av med sitt jobb för sina åsikters skull. 
• Där man som dissiderande grupp riskerar att bli utsatt för politiskt våld av politiska motståndare (och där staten ser mellan fingrarna med detta). 
• Ytterligare ett kännetecken för en demokratur är när lagarna som finns inte efterlevs (av staten själv).